Min favorithistoria var alltid Hemulen som älskade tystnaden. Och kanske låter det konstigt så var den här bilden min favoritbild i boken. Jag önskade mig så starkt att komma i hans park och leka där i tystnaden, sitta i träden, glida över sjön i den här gamla tivoli-svanen..... det var en så magiskt underbar värld.
Jag läser boken nu igen, för jag pratade med en arbetskompis som är expert i alla muminfrågor, och hon ville vara som Lilla My ! Det hade jag aldrig kunna tänka mig, jag håller med min dotter som sa såhär:
Jag försökte vara vän med Lilla My, försökte verkligen tycka om henne!
Jag identifierade mig totalt med Snusmumriken som heter bara Mumrik på tyska för det finns ingen snus där.
För han hade sina melodier under hatten och de behövde en viss tid för att "mogna" och komma ut. Precis så kände jag med alla mina historier/berättelser jag hade i huvudet. Det tog ibland några dagar tills jag hade en berättelse i mitt huvud från början till slut, och det fanns inte alltid en passande tid för att "släppa" ut den. Och om man väntade för länge så kunde magin i den försvinner, ungefär så förklarar även Mumrik hur det går till med sina melodier, där hittade jag ord hur jag kände.
Sedan tyckte jag att jag var lite lik honom, att vill vara för sig själv, dock inte ensam.
Jag läser boken igen, för att se hur jag känner idag, och jag läser den på tyska det är språket som mina känslor berörs mest.
2 kommentarer:
Jag är nog en av de få som aldrig någonsin läst om Mumintrollen......jag kan ingenting om dom. Jo, jag vet vem författarinnan är.
Agneta kram
Visst är det en mysig bok. Jag kallar ibland vår yngsta, hon som kallas för Masi, även för Mumrik. En Masi Mumrik är hon ;)
Sv. jag är gärna med i en present till dig, eller vad det kallas. Men har du bestämt mer vad det innebär? :)
Kram.
Skicka en kommentar