Min Sommarprat 2014

Those who cannot remember the past are condemned to repeat it. Santayana

 De som inte minns det förflutna, är dömd att upprepa den.

Ja, min sommarprat 2014 är lite allvarligare i år,  för jag är orolig,
orolig när jag tänker på vad som pågår i Europa nu, hur folk har röstat i Europavalet.

Jag blir orolig när jag hör min dotter berättar att när hon satt i kassan på sitt sommarjobb och på andra sidan i kön stod 5 mörkhyade ungdomar, de fanns bara där som alla andra och väntade på sin tur, de gjorde inget väsen av sig trots detta blev min dotters kund störd av dem. Kunden började gnälla om hur många ska vi egentligen ta, de är ju snart överallt, måste de går tillsammans och kunden vill ha dotterns medhåll.

Jag blir orolig när jag ser att i grannkommunen där jag jobbar och har kompisar har vart 10e röstat för SD.

Jag är själv en invandrare, själv inte född i det här landet och bär med mig  andra erfarenheter och andra vanor. Dessutom är jag inte medlem i svenska kyrka, jag är katolik alltså även här skiljer jag mig från den "normala" svensken.

Jag har blivit bara två gånger dåligt bemött pga att jag inte är svensk.
Första gången var en äldre dam sur på mitt namn Ute, eller Ote som det står på mitt namnskylt: Alla dessa konstig utländska namn som man måste komma ihåg, kunde jag inte ha en typisk svensk namn som Emma?

Andra gången blev jag hälsat med hitlerhälsningen när jag delade ut medicin till en patient.  Och kunde jag skratta bort damens funderingar över mitt namn, så gick det inte här.
Här blir jag bara ledsen, det har hänt tidigare i Frankrike och Holland, jag skäms över att vara tysk över mitt hemlandets förflutna. Jag borde kanske inte göra det och bara blir arg och säger det var inte jag, men det fungerar inte för mig.

När jag var 16 år kom en man till skolan som hade överlevt Ausschwitz, han berättade sin historia för oss i aulan, han visade bilder och ingen blev oberörd, alla grät. Han blev tvungen för att överleva att bryta ut guldtänder från likarna som blev "duschat" och att man rakade håret för att göra penslar av det.
Det visades bildet av massgravar höga av döda människokroppar.
Han grät - vi grät, jag har inte glömt det, det var för 27 år sedan och när jag tänker på det, så ser jag honom framför mig.
Han berättade hur han och sin bästa kompis flydde och hur han lyckades men var tvungen att lämna sin bästa vän och överlämna den.

Den där dagen i aulan har präglat mig mer än alla historia-lektioner och har bränt i sig i mitt hjärta och det är säkert därför jag skäms och det är därför jag inte bara har läst Anne Franks dagbok  nej det blev många såna böcker under mina år, böcker om offer och opportunister som försökte göra någonting åt detta helvete, för jag vill lära mig av hisotria,för jag vill inte att sånt händer igen.

För mig är alla människor lika, lika värda. Det var även min inställning när jag läste på sfi kursen svenska med mina nya kompisar. Där fick jag veta att jag var en bättre utländsk en BRA utländsk för vi var tyska! Och jag förstår nu vad som menades då jag hade ett jobb som väntade på mig, "rätt hudfärg" och sticker inte ut med någon religiös kännetäcken.
Det syns inte direkt att jag inte kommer från Sverige, men det hörs, jag hr ju en tysk brytning och pratar och skriver inte i ren svenska.

Men jag är precis som alla andra invandrare, vi kom hit för att hitta vår lycka/livsdröm för att få ett bättre liv, precis som de som kommer från Syrien, Afrika, Ungern, Irak..
med en stor skilland, vi flydde inte, vårt liv blev inte hotat och vi hade det bra i Tyskland.

Vi hade jobb i Sverige medan vi fortfarande bodde i Tyskland, Vi får jobba i Sverige och vi är här som familj och har möjligheten att hälsa på släkten och få besök av dem.

Dock hade vi samma dröm att livet här skulle bli bättre! När jag ser andra invandrare så ler jag till dem och önskar mig att de blir precis lika bra bemött, som vi har blivit. För det har vi och vi trivs här och jag kunde massvis berättar om så många himla fina historier om fina möten! !!! Det finns så många underbara människor här som hjälpte och hjälper oss här.

När jag ser ensamma flyktlingsbarn så tänker jag direkt på deras mammor i hemlandet, som oroar sig och önskar sig att deras barn mår bra och blir bra välkomnad och att de har ett bättre liv.

Skulle vi inte tänka likadant? Bara tanken om att mitt barn skulle vara så långt ifrån mig i en oviss framtiden, i ett annat land, där jag inte kan hjälpa till och inte får veta hur hon har det eller när jag får se henne... svårt att föreställa, men för många är det vardag
Så jag ler alltid när jag ser de ungdomarna och när de ibland kommer och frågar försöker jag hjälpa till. Det är det minsta lilla jag kan göra.
Och jag försöker göra någonting mot rädslan som finns. Rädslan som finns på båda sidorna, rädslan inför det främmande och rädslan och osäkerheten att göra fel.

Jag bedömer inte folk efter sin hudfärg, det var det svaret som kunden fick av min dotter.  Och jag är så himla stolt över henne. Och jag kan bara hålla med henne.






   

Min sommarprat 2013

Sommar i P1 är slut för i år, men varför inte gör en egen sommarprat på bloggen?  Kanske har du också lust att skriva din egen sommarprat , det kan handla om vad som helst. Jag skulle tycka att det skulle vara riktig riktig kul. Här kommer alltså min:

Jag tänker prata om en liten händelse i fjällen och speglingen. 

Maken och jag, vi gick ju Jämtlandstriangeln och det har varit verkligen fantastisk, förrutom en otrolig liten historia som jag bara beskrev såhär:

 Efter ytterligare 10km sökte vi en rastplats och den hittade vi vid en fin bäck. Och där kändes det att det var många som hade samma idé, efter att vi hade ställt upp tältet, så kom det ett äldre par och placerade sig precis brevid oss och hon sade högt vad jag tänkte: Herregud då  är man i fjällen och så kan man inte tälta ensam
men ja så var det och det här paret har varit helt otrolig dock efter 18 km på en dagstur, så kände jag mig himlanöjd.

Japp, så skrev jag och där har jag inte skrivit hela sanningen, jag kände mig himlanöjd med att ha gått 18km i sträck och att fjällen är så otrolig vacker. MEN det här paret (70+, vi kallar de Charlottte och Bengt) det retade mig så himla mycket! 
Det började redan med att hon, Charlotte ropade så högt att alla kunde höra det, vad jag hade tänkt: Herregud då är man i fjällen...., snack om speglingen: Var hon den 70+ Ute om några år??? 
Sedan började Charlotte klä av sig framför oss och bytte till en baddräkt (som hon egentligen inte behövde) för hon tog ju av den i bäcken ändå och började tvätta sig, efter en stund ropade hon efter Bengt. Som kom till slut och hjälpte henne med att tvätta hennes rympa (och senare tvärtom) och hon hojtade och fnissade och fröjdas högt över detta att man bara ville försvinna i ett hål. Hon retade mig så otrolig mycket. hela hon, hela hennes sätt. Och det utan att hon hade gjort mig någonting, eller?

Nej det har hon ju inte gjort, och nu kommer speglingen in i det hela. Hon har haft egenskaper som jag äger och som jag inte tycker om, plus att hon visade mig tydlig mina brister i det som jag har för lite. 
Och den fruktantsvärta sanningen är, jag har även i mig den här gnällkärringen, den som kan vara missnöjd med mycket och kan reta sig länge över saker! Jag kan svära precis som Charlotte gjorde (det var inte bara Herregud hon sa) och det är precis de egenskaper jag verkligen avskyr på mig, som jag gärna skulle bli av med. 

Och så hennes exhibitionistiska sätt! Hennes högljuda beteende och hennes inställning till nakenhet och hennes kropp. Där finns mina brister, jag tycker inte om, att vara naken framför andra, jag ser fortfarande mina brister på min kropp. Och vill helst gömma mig. 
Jag har diskuterat mina speglingar mycket med mina kompisar, och känner mig ganska medveten om dem. Men när man träffar en, så kan det vara som en chock! Och det kan ge mig mycket att tänka och att förändra. En början är att man vet varför man retas av en person, för att sedan kan lägga det på sidan och säger: "Helt otrolig att de med sina 70+ år överhuvudtaget fjällvandrar! Och sedan jobbar med sina egna brister....



Det var min sommarprat 2013, och förhoppningsvis blir det en nästa år, så om du har lust så häng på, alla sommarprat är olika men dock så intressant, det handlar om människor!