Det här med 2015

Häromdagen berättade jag att det ska hända någonting 2015. Någonting som kommer förändrar mig, det vet jag redan nu. Någonting jag är väldigt nervös inför inte för det som jag ska göra, mer för att allt som är omkring det.

 För ett år sedan så skrev jag ett inlägg om att våga och utveckla. Och 2015 ska jag nu göra det, jag har anmält mig i höstas för den där familjterapeututbildningen som startar nu i februari och känslan kring utbildning är en helt annan än i fjol. Jag är redo med andra ord.

Men alla mina trogna följare vet ju att jag har svårt att  att packa min väska fördelen nu är att det här är planerad. Och det kommer fungera, på nåt vis, jag har ju ingen lokalsinne, dock som tur finns det en gps i mobilen.

Familjterapeututbildning tar 2 år och 2 (för mig kommer det nog blir 3 dagar) i månad ska jag vara i Huddinge och utbilda mig. Det här blir väldigt kul och jag vet att jag kommer växa och förändras redan efter första utbildningsdagarna.
Det känns spännande både positivt och negativt. Positivt såklart eftersom jag länge har funderat över att göra någonting annat och allt kring familj, pedagogik, rollfördelningarna har intresserad mig väldigt väldigt länge. Och så kommer jag träffa nya människor, får nya intryck och utveckla mig som person.
Det ända som känns negativt är ju hela rese-grejen. Det är ju inte direkt nästgårds, men men det är väl det minsta problemet. Och att jag än inte riktig vet vad jag ska göra sedan. Alltså efter utbildningen. Men även där kommer det med tiden säkert visa sig en möjlighet, eller hur?

Så i år blir det ett år för att våga och utveckla! 

Så spännande.

Det här med adventskalendern

Gammal bild (nej vi har inte öppnat redan kalendern)

Jag har redan köpt våra adventskalender som vi ska ha i år, och en ska skickas till Uppsala, där äldsta dottern bor nuförtiden, men hon måste så klart också få en, det är ju solklart.

I början av mitt att -vara -mamma-liv så var jag väldigt entusiastiskt och drömde om en selfmade kalender, där barnet står förtjust framför. Och när äldsta dottern blir typ tre år, så pysslade jag en väldigt fin kalender. Jag gjorde flera fina paket och köpte till varje dag olika små prylar och godis.

Första dagarna blev det precis sådär som jag hade föreställt mig, dottern var väldigt förtjust i de första paketen. Men sedan då började hon gnälla (nu när jag skriver det så inser jag att det var i hennes trotsålder så, det säger jag nu för att försvara henne, hon är inte alls en bortskämd skitunge även om jag då kunde tycker det) och tyckte att dagen före hade varit mycket finare saker och hon hade väl förväntat sig att allt skulle bli större, finare och bättre, men så var det tydligen inte i hennes ögon, och istället för glädjerop så hade vi på morgonen nästan största besvikelse på båda sidorna. Båda våra förväntningar blev inte uppfyllda.

Så då bestämde jag (ja, det vara bara jag som bestämde på den tiden angående adventskalender) att jag aldrig mer skulle göra en precis sådan paket- kalender.

Istället köpte jag till oss alla vanliga chokladkalender. Och åren sedan dess har varit så underbar mysiga. Fortfarande jämför vi formen av våra chokladbitar och jag får fortfarande hjälp att hitta rätt siffer/ dag.  Chokladen är ju inte den allra bästa (men med kaffe får man allt ner ;) ) men det är inte grejen, grejen är att vi har någonting gemensamt vid frukost, första gemensamma överraskningen. 

Och det är någonting som höjer vår julstämning. 

Några år körde vi samtidig en att-rita själv en krubba-adventskalender: Det tyckte alla här var en rolig bisak, som bara barnen körde. Jag målade med svaga färger på en stor plansch en bakgrund. Alltså himmel och jord. Sedan skrev jag på små lappar olika figurer: Från flera  får, till adventsstjärna, åsna, oxe, Jesus, Maria, Josef, Stallet. Herdekvinna, herdeman, en palm, kamel, ni vet 24 lappar. Som barnen sedan drog varanandag och målade varje dag en figur på planschen.

Vid julafton hade vi en jättefin personlig krubba! Som också nån år blev motiv för våra selfmade julkort.

Jag tycker inte att man måste vara speciellt troende för att göra det, jag tycker det tillhör kulturen och tillhör allmänbildning att man vet varför vi firar jul. Men det är min personlig inställning...

Jag fick en gång en dikt-adventskalender av en god vän. Hon hade hittat 24 fina dikter och skrivit ut dem på extrafin papper. Det var så himla fint för då tog jag mig tid, tände ljus och drack te medan jag läste... 

Nu kunde jag ju tänka mig göra en aktivitetskalender igen. Alltså en sån där man får nån lapp, där det står varje dag någonting roligt att göra på. Dock har jag här en flicka i tonåren här hemma som inte vill så särskilt mycket göra med oss.  Så kanske ska jag vänta tills vi (föräldrarna) har blivit mer poppis igen.

Hur gör ni? Och hur fungerar det hos er med fina självgjorda adventskalender? 

Det där med att känna sig hemma

Jag har alltid sagt att jag är hemma där min familj är, och det håller jag fast vid, eftersom jag trivs bara bäst när jag har alla mina omkring mig. Och jag trivs otrolig i vårt hem, med våra djur och grejer, med granskapet och vackra naturen.MEN

...jag känner alltid en varm känsla av trygghet och glädje när jag ser Kölner domen. Köln kommer alltid vara i mitt hjärta och ger mig alltid en känsla att komma hem, trots att vi nu bor såååå långt ifrån. Jag är inte uppvuxen här, jag kommer från en liten by som ligger ungefär 9mil ifrån det. Men jag har levt där över 17 år, jag utbildade mig där, hittade där mina bästisar och min kärlek. 

Jag gifte mig i Köln och fick där 2 underbara barn. Jag älskar kulturlivet och framförallt människorna i staden. Människor med stora varma hjärtan och bästa humor.

Under höstlovsvecka har vi varit där. Och jag njöt av alla människor, affärer, fd. favoritplatser och så hälsade vi på Kölns hjärta,  Kölner Domen. Lite som en turist  mellan alla japaner och lite som en återvändare. Det var kul, det var kul alltihopa att vara hos släkt och vänner och Köln. 

Och nu är jag hemma igen, hemma i Sverige, där tuppen galar, och där det ligger snö på marken. Där Svante tittar förväntansfull på mig, och katten ligger på mitt knä och spinner. 

Här är jag också mycket hemma och när jag ser vår infart då överkommer mig samma känslan av trygghet och glädje.

Det här med promenader

Jag är i ärlighetsnamn en lat människa, hade jag ingen anledning att gå ut nästan varje dag, så skulle jag nog inte göra det, med undantag på sommaren, då vill jag nästan inte gå in. Men på hösten/vintern /vår så har jag det nog lite svårt att motivera mig. När jag då har kommit ut, så kan jag ju bara konstatera hur nyttig och givande det har varit, att ha ökat pulsen, och vilat ögonen i det gröna/ gula/vita.  Men innan..., kanske känner ni igen det, det här: näämen nu regnar det, fy vad det blåser, brrr -15, ska man verkligen gå ut? Det börjar redan bli mörkt.....
Men jag måste gå ut några dagar i veckan iaf, eftersom Svante behöver sin utlopp och sina promenader. Sen brukar man ju säga, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder...och oftast håller jag med, och med mina knallgula dr. martens är det i det här vädret faktiskt roligt att gå ut.

Oftast går maken på morgonen/kvällen, men eftermiddagsturen hänger mest på dottern och mig, det beror på vem som kommer först hem. Och har jag en ledig dag så är det ju självklart att jag går. Dock vill dottern oftast har sin "hund"-tid själv för att koppla av. Kul!

Det som gör mina promenader ännu roligare är att vi (Svante och jag) har oftast sällskap av katterna. Ibland följer båda två med, ibland bara en. (oftast är det Puma som hänger med)

Alla bilder är tagen med mobilkameran så där mistar vi kvaliteten, men det här var förra vecka, katterna är över ett år gammal och följer fortfarande med. 

Det blir så idyllisk när vi som ett litet flock går genom skogen. Och jag blir extra motiverad och extra glad av det. Det är också så himla roligt att se deras personligheter under promenaden.
Svante är typ gammel farbror och bryr sig inte så hemskt mycket längre om "småfolk" dock har han sin favorit och det är Nike, han blir slickad och de leker med varandra, däremot tycker han att en svart katt är lite läskig så han är lite tillbakadragen när Puma vill gosa ;)

Och så har vi gått nu i nästan ett år tillsammans. När katterna hör att vi är på gång, så kommer de springande och håller sig första metern på avstånd för att sedan anfalla oss. ;)
Puma har blivit en riktig tuffing, hon utforskar skogen ibland på egenhand och kommer sedan snabbt tillbaka för att inte tappa anslutningen. Detta gör Nike galen, det är han som går med tjock svans hela tiden jätttenära Svante och jamar hela tiden tills alla är tillsammans igen.

Det ser faktiskt lite roligt ut när vi är ute och en av mina grannar han skakar bara med huvudet när han ser oss. Första gången när han såg oss undrade, varför jag vill att katterna följde med, men det har de ju gjort av sig själva. Det blir spännande att få se hur länge de kommer hålla på så här.
För våra "gamkatter" gör det ju inte längre.

Men än så länge njuter jag. Det gör faktiskt hela promenaden till en utflykt.

Typ.