onsdag 7 september 2011

Glädjen är en fjäril



Glädjen är en fjäril
Som fladdrar lågt över marken,
Men sorgen är en fågel
Med stora, starka, svarta vingar,
Den bära en högt över livet,
Som flyter nere i solljus och grönska.
Sorgens fågel flyger högt,
Dit där smärtans änglar hålla vakt
Över dödens läger.
Edith Södergran

När vemoden tar över, då behöver jag ibland Ediths mörka dikter. Inte för att jag ska bli ännu mer hängig, det är mer så att hon kan spegla det som finns ibland inombords mig. Ja jag kan fortfarande känna den här tonårs-mörkret, utan en stor anledning egentligen. Ibland lägger sig det gråa höstväder över mitt hjärta och jag kan sucka lite över livets bekymmer och jag vill gömma mig under en varm filt och inte visa mig för den stora världen. Då räcker det  ibland att jag läser dikterna, eller så  lyssnar jag på Nicolai Dungers version .
Då känns det faktiskt lite bättre. Idag har jag haft en liten deppig morgon, det är onsdag, det är mörkt ute och regnar,... 
..nu ska jag vara hängig ett tag till och stirrar lite ut ur fönstret, och sedan ska jag gå ut för att  få  bort alla mörka tankar .

3 kommentarer:

Att vara någons fru sa...

Man måste få ha såna dagar också. Läsa Edith, lyssna på nåt deppigt och tröstäta choklad. Vara tonåring. Hur skulle man annars kunna känna kontrasterna?

carinasjolund sa...

Sådana dagar måste man oxå få ha!
Och inte blir man mera glad och positiv när man tittar ut genom fönstret :(

I kväll åker vi :)
Ha det gott så länge!
Kramen fina♥

Elvira sa...

Choklad, dikter och sorglig musik är bra följeslagare när man har sina deppdagar. Det är liksom bara att värka ut dem dagarna.

Kram på dig och hoppas att du känner dig bättre idag <3