torsdag 18 april 2013

Konsten att krama en kaktus



När mina döttrar var "i trotsåldern" då fanns det perioder, där jag inte kunde göra någonting rätt. Där barn och jag var hjälplösa, det var typ "Mamma komm, nej gå, MAMMA! Komm, nej!" eller "Jag vill ha ett äpple! Inte delad! Inte så som den är, delad, nej inte så...." tills vi efter många moment fattade varandra.  Känner någon igen det där? När barn hamnar i förpuberten, alltså kring 9/10 då  kom den där phasen igen, bara på en annan nivå. Det var då jag hörde om boken Die Kunst einen Kaktus zu umarmen.

Jag har inte läst boken, en kompis av mig läste den och tyckte att den tyvärr inte gav så mycket. Men rubriken fastnade i mitt huvud. Jag var rädd att det skulle komma dagen, där jag inte når mina barn, att jag inte får krama dem när det känns så att de behöver det. För jag är helt övertygad att speciellt i puberteten behöver man sina föräldrar mer en någonsin och även beröring. För det är ingen lätt period!

Så jag sa en dag vid frukostbordet att jag tyckte att vi skulle prova att alla få kräva en kram i vår familj när det behövs, och utan många kommentarer, en styrkekram typ, och att även en mamma och en pappa behöver en styrkekram ibland.
 Och det fungerar än så länge, vi ger oss varandra styrkekramar, tröstkramar, lyckokramar....och jag känner mig lycklig när min äldsta dotter (19) kommer och säger: Mamma, kan du inte ge mig en powerkram? 
Och när yngsta dottern (14) tar i mig och ger mig en styrkekram när jag ska träna vara spontant alltså innan jag åker bus/tåg ;) då känner jag mig stolt och lycklig. 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Så fint skrivet och vilket härligt initiativ av dig! Kul att det fungerar och att ni kan vara fysiska på ett naturligt sätt!

Skickar dig en varm energikram!

Carina Sjölund sa...

Tassar in och önskar dig en fin helg vännen!
Kramen♥

Linda, Fröken S sa...

Vad glad jag blir, jag tror också på kramar! Bra initiativ och det ger hopp om att även vi kommer klara den åldern när den tiden kommer!