Jag blev bästis med en mening!

Nu kommer ett inlägg som jag inte riktig vet om ni tycker om det, men ändå.
Jag som stavar fel, är mästare på att hitta på nya ordkreationer och det även på tyska, ska nu prata lite ur min ja-ja-dem-svenskarna-perspektiv.

När vi flyttade hit, trodde ju jag att vi tyskarna och svenskarna är lika varandra, och till 90% är vi det väl också. Nu är det väl även dags att säga att jag abolut inte vill pauschalisera, och vi alla är olika individer, men man kan inte blunda för sin kulturell uppväxt, typ sin mentalitet, eller?

Nu kommer jag till det jag egentligen ville säga: Jag hade problem, och nu när vi är bästisar kan jag säga det högt, riktiga problem med meningen: Det ordnar sig
Jag hörde det på sfi: när jag var missnöjd med mitt språk/uttalande, när jag ville bli bättre och bli förstådd, då fick jag en varm klapp på axeln, med de här varma orden : Det ordnar sig
Jag ville inte höra det, vem är det?? Undrade jag hela tiden, vem tar nu ansvaret, läraren, eller är det JAG, säg vad ska jag göra.
Jag hörde det vid festförberedelser(oftast kommer det upp, på uppgifter som ingen vill ta ansvar för) i byn, på dagis nästan överallt, och jag blev orolig med varje gång, jag tyckte inte alls om det ordnar sig, jag är uppfostrad med: vi har ett problem och vi försöker hitta en lösning och så länge tills vi har fått en.. Jag blev verkligen nervös över det.

Men när jag började jobba så var det faktiskt en riktig utmaning. Då hade vi många sådana "Det ordnar sig"-hänga- i -luften -problem. och jag kände mig som en gnälltant som inte kunde släppa temat, för efter chefen (eller vem som helst) har sagt dem här 3 fina ord, kan man göra en bock efter ämnet och slurpa vidare sin kaffe och så går man vidare till nästa punkt. Jag satt på möten, som ett barn som är kissnödig, för varje gång hade jag bestämt mig att vara tyst, och varje gång klarade jag det inte, sedan kom mitt stora coming out på jobbet. Jag sa en gång precis så här mitt i möten " ursäkta, jag blir hela tiden så orolig, jag förstår att ni tror på någonting stort och att allt går bra andå, men vem ordnar det????"

Först var det tyst och sedan kommer det ett högt befriande skratt från chefen, hon skrattade och skrattade och jag fattade ingenting, hon sa bara att jag kan släppa ämnet i värsta fall, ordnar hon det.
Sedan var det en helt tumult i möten, vi diskuterade det där, hur ni tänker och hur jag tänker om det ordnar sig, och sedan dess är det klart! (Även om jag får höra det från mina arbetskompisar ibland att jag var så rolig?) Vi är vänner, alltså meningen och jag.
Jag kan säga det själv nu tusen gånger på jobbet, här hemma,.. en härlig mening när man inte vill bestämma sig  direkt på en gång. För jag har ju insett med tiden DET ORDNAR SIG ÄNDÅ!

I♥det ordnar sig