Tycker du om ditt namn?
Ja, alltså jag tycker faktiskt om mitt bloggnamn Fru Vallmo, men mitt riktiga namn, usch nej, det har jag aldrig tyckt om. Jag vet att det här låter fånigt att en kvinna med 40år fortfarande är missnöjd med sitt namn.
Och som tur är jag så mogen att jag klarar min vardag med det, men ibland skulle det vara lättare att heta Ida, Emma, Karin.... (men har nån sagt att livet bara ska vara lätt?)
Mitt favoritnamn som barn var Kristina, och fortfarande tycker jag om det: det är lagom lång, man kan göra en fin förkortning av det och så kan man heta som ung och gammal Kristina.
Men jag då: Ute, hur förkortar man det fint???? Nej det går inte.
Tyvärr var namnet mycket populär under 70talet i Tyskland,så det fanns några Utes runt omkring mig, men jag tyckte inte om dem.
Och så händer det att vi ska flytta till Sverige:
En av mina första meningar jag lärde mig var:
Lasse och Per sitter ute och väntar på Kerstin.
Och då förstod jag redan de problem som skulle komma, som förstås har kommit, och alltid ska komma.
Mina föräldrar gav mig ju ett namn till: Maria (ett väldigt fint namn förresten) så jag tänkte när vi flyttar till Sverige börjar mitt nya liv, jag ska använda mitt andra namn och skapa en ny identitet.
Och så presenterade jag mig till våran närmaste granne med Maria.
Men hur lätt är det att byta sitt namn när man i 33 år har vänjat sig med Ute???? Så hände det pinsamma som skulle ju då hända mig:
När jag gick och hämtade posten nån gång: hörde jag någon ropar bakom mig Maria, Maria! Flera gånger alltså, sååå många gånger att jag tänkte men Jävla Maria, vill du nu inte svara! Och för att se vilken döv människa det är som blev kallad, vände jag mig om och- jag ni vet det redan- min granne blev så glad när jag reagerade, och där insåg jag att jag aldrig skulle bli en Maria, och det var faktiskt pinsamt att avslöja att mitt namn var Ute Maria....
Under mina första månader här i Sverige fick jag post, där Ute Maria var som ni ser alltid strycken, jag misstänker att det var brevbäraren, som kanske tyckte synd om mig och det förstår ju jag, vem kan heta Ute?? Men, efter ett tag slutade den personen med det, så mycket brev blev det ju inte heller.
Men inte nog med det, att vara - DRAUSSEN. (ute på tyska) så uttalar man ett U på tyska som ett O. Så när jag bara presenterar mig med namn då skriver alla Ote eller Othe. Och det har jag nu också gjort på mitt jobb. På mitt namnskylt står Ote för jag vill heller stavas så, än för att vara Ute.
Så jag har hittat ett ganska bra knep för att blir rätt uttalat. Men nu med nya jobbet. Nu börjar det igen, dem har bara läst min ansökan och sett mitt namn och varje gång de ser mig i civilakläder säger de så snällt: Hej Ute!"
Men det lär dem sig också! Och det var, därför jag kom på att skriva det här!
PS: Ibland tycker jag att jag ändå har tur, det kunde ju har varit värre, Ute kunde ju betyda typ bajskorv, trosor, toapapper eller någonting annat konstig, eller hur!
